måndag 20 november 2006

Vad är grejen med att alltid vara nåbar?


Mobiltelefon.
MSN.
E-mail.
Webbmail.
Skype.
Blackberry.
E-mail i telefonen.
MSN i telefonen.
Låna kompisens dator för att kolla mail.
Surfa på tåget.
Surfa på café.
Surfa på planet.
Aldrig stämma träff med exakt tid (man ringer när "man närmar sig").
Skicka SMS med standard-messet "blir några min sen".
Alltid svara under måltider, eller när man kollar på film.
Avbryta viktigt samtal in person för att det ringer på mobilen.

Allt började när man kunde välja R2 (samtal väntar) på hemtelefonen. Man var nåbar fast man var upptagen... det var början på slutet!

Är det ingen som saknar att ibland få vara onåbar? Och kanske stämma träff en viss tid, och faktiskt hålla den överenskommelsen?
Som det var förr i tiden. Man fick ringa med sitt telefonkort från en telefonkiosk hem till kompisen om han inte kommit efter en halvtimme, oftast var det ju ingen som svarade. Men ibland lät det såhär:

-Var är du? Vi skulle ju ses kl 11?! Jag har ringt flera gånger.
-Sorry jag försov mig, jag kommer om en halvtimme....



Tipstack till Prao-Niklas

13 Comments:

Blogger Christian said...

"And the only way to stay in touch was a letter in the mail"
... Sandi Thom

måndag, 20 november, 2006  
Blogger Blancaflor said...

Fast "Var är du?" behövde man knappast fraga. Man ringde ju dem hem!

Jag minns ocksa:
-Hej det är Blanca, är XX hemma?
- Nej, han är "ute" och kommer hem vid 20.00, jag hälsar att du har ringt.

måndag, 20 november, 2006  
Anonymous Sandra said...

Hihihi, R2 förstörde mycket :)

måndag, 20 november, 2006  
Blogger Emanuel said...

Blanca: det är sant. Jag tänkte mer: "Var äääär du?!"
Jag kom också ihåg nar man cyklade hem till en kompis på ren chans. Och när man kom dit så var han inte hemma.... lika lång väg tillbaks.

måndag, 20 november, 2006  
Blogger Twinkle said...

är en person som alltid går att kontaktas. om batteriet på mobilen dör på stan så får jag panik och måste snarast hem och ladda.

kommer också ihåg att min kompis en gång freakade ut en fredagskväll när jag var online på MSN men hon inte fick nåt svar av mig. Hon ringde mig då på mobilen och när jag inte svarade lämnade hon ett oroligt voicemail och undrade vart jag var...

Vart jag var? Hade somnat i sängen när jag låg o tittade på tv.

måndag, 20 november, 2006  
Blogger Antehuga said...

Att vara onåbar -det är helt klart riktig status, att inte behöva ha mobilen på, att skita i e-posten osv.
Det är (i alla fall bland medelålders gubbjävlar som jag)klart coolt att kunna säga" jag använder inte mobilen på fritiden"

måndag, 20 november, 2006  
Blogger Blancaflor said...

Jo, jag förstod att det var det du menade, men retades lite. ;)

Sedan kommer jag faktiskt ihag när telefonkorten blev poulära, innan det fipplade man ju med enkronor.

Att ringa pa hemma hos folk var verkligen standard: "Kommer Johan ut och leker?"

måndag, 20 november, 2006  
Blogger Storm said...

Ah, den gamla goda tiden, när man var onåbar direkt man gick ut genom ytterdörren. Good ol' times!

måndag, 20 november, 2006  
Blogger jonny said...

å så sitter vi alla här med bloggögon varje dag å knattrar. vad är grejen liksom. med en blogg asså

måndag, 20 november, 2006  
Blogger Tyskfan said...

Jamen va fan... Man VILLE ju vara nåbar även när man var 12 år... hade man själv fått bestämma när man var 12 skulle man ju sett ut som en cyborg, med en mobil fastsatt i pannan. Och en PowerBook på ryggen.
Det vara bara det att nåbar inte var ett ord som ens existerade då.

Gick man hemifrån, fanns det bara tre sätt att vara nåbar på:

1. Säga till-nåbar
Helt enkelt: Man sa vart man skulle. Sedan stannade man där.

2. Föräldra-nåbar
Stanna nära sin gård/hus/villa, så man alltid hörde om någon förälder ropade ens namn (oftast i kontakt med middag såklart...)

3. Polare-nåbar
Chansa på att ens polare/systrar/bröder visste vart man ungefär brukade vara. Typ: Man hade hittat en gammal stulen och rostig bil i skogen, som ingen annan kände till förutom du och två kompisar. Då var ju det den (outtalat...) självklara samlingsplatsen. Tills den försvann.

Så kommer jag ihåg det i alla fall.
Shit, nu fick jag lust att skriva en dikt.

Äh, tar det en annan gång.

tisdag, 21 november, 2006  
Blogger Anders said...

Känner en kille (gubbe) som är VD för ett medelstort företag i Sverige. Han har en ganske skilld inställning till e-post än vad jag har. Om han t.ex. varit borta från kontoret en dag eller två så slänger han all mail från dessa dagar rakt av - CTRL+a, shift+del, utan att läsa eller ens kolla vad det är. Motiveringen är att "De som har något viktigt ärende kommer ändå att kontakta mig igen och jag har inte tid att gå igenom mailen"...

Fatta skönt om man kunde göra så på jobbet eller med ens egen yahoo slaskmail, men nej då, man tror att det kanske t.o.m. kan ligga något viktigt mail i spam-korgen som av misstag hamnat där...

fredag, 24 november, 2006  
Blogger jacobsteel said...

Våga vägra nåbar. I alla fall privat. Käkar jag middag med nån stängs mobilen av.

fast å andra sidan. Vafan är det med svenskar? Här finns ju ingen kultur av att hantera onåbarhet:
Alltså: Får man ett meddelande/mail ringer man upp/skickar svar, om det inte tydligt sägs att det bara är information och att man inte behöver.

Fast som med den där direktören... det finns en hel flora märkliga regler för hur man "får" göra även i profesionnella sammanhang. Kvar blir miljoner mobiler, ingen kommunikation och ett evigt tjat om "magkänsla"...

lördag, 25 november, 2006  
Blogger jacobsteel said...

Tyskfan: Bra lista. Du borde nog skriva dikt också. :)

lördag, 25 november, 2006  

Skicka en kommentar

<< Home